Vätterns fiskar
Vättern är Europas femte största sjö. Vattnet är kristallklart med ett siktdjup upp till 17 m. 240 000 människor får sitt dricksvatten från sjön. Naturen runt sjön är vild och varierande, branta klippor, böljande åkrar och vackra stränder. I djupet finns det 31 fiskearter, flera av dessa arter är goda matfiskar.
Vätterröding är känd för sin goda smak och höga kvalité. Vätterkräftor är också en välkänd delikatess som trivs i det kristallklara vattnet.
Salvelinus umbla
Vätterröding
Vildfångad Vätterröding är en unik och exklusiv matfisk. Den är uppskattad för sin goda smak, vackra färg och härliga konsistens.
Vill Du ha en smak-upplevelse utöver det vanliga och njuta av den finaste fisken från Vättern?
Då skall Du äta Vild Vätterröding.
Den kanske vackraste av Sveriges sötvattensfiskar. Vätterrödingen uppträder i olika dräkter.
Under lektiden blir buken blodröd, rygg och sidor brungulgröna samt de vita fenkanterna mycket framträdande; annars är fisken silverglänsande med mörkare rygg.
Vätterrödingen räknas in bland glacialrelikterna eftersom den levt kvar i sjön sedan inlandsisens avsmältning. Vätterrödingen har en egen unik genuppsättning som skiljer den åt i jämförelse med annan storröding.
Vätterrödingen leker under september och oktober. Den kan bli över 80 centimeter lång och väga över 10 kilo.
Vild Vätterröding har i alla tider förknippats med fest och högtider. 1982 bröts traditionen med kött som varmrätt på Nobelmiddagen, istället valde man att servera Vätterröding bräserad i dill och grädde.
Vild Vätterröding är som bäst under vår och försommar och Du kommer därför att finna den på restauranger runt Vättern under denna period. Våra kunniga yrkesfiskare kommer göra allt för Din smakupplevelse skall bli så bra som möjligt. Från det att den tas upp ur sjön tills dess att den kommer färdigfilead till Din krögare. För att Du skall känna dig trygg med att det är äkta vildfångad Vätterröding, och inte någon odlad lax, är fisken ursprungsmärkt via Närfiskat.
Salmo trutta
Öring
Öringen är en god matfisk och har ett lätt och fint kött, ofta rött. Öringen liknar laxen men har fler prickar. Den har precis som laxen den karaktäristiska fettfenan. Öringen är vanligtvis mindre än laxen och har en relativt kraftig stjärtspole. Öringen är silvrig med grön- eller brunaktig rygg, svarta och röda fläckar längs sidan, även nedanför sidolinjen och ofta en gulaktig undersida. Arten skiljer sig mycket i utseende och storlek från bestånd till bestånd men den kan väga upp till 50 kg och bli 110 cm lång. I våra vatten kan den nå en vikt av 15 kg.
Öringen påträffas över nästan hela Sverige i olika bestånd; havsöring, insjööring och bäcköring. Beroende på var de lever skiljer man på öringar som är havsvandrande eller lever i insjö respektive bäckar. De havsvandrande bestånden har, precis som laxen, kläckts i sötvatten och efter några år vandrat ut i havet.
När de sedan vuxit till sig återvandrar de till sin födelsebäck eller å för att leka. Rommen läggs på botten av grus och sten och kläcks följande vår. Till skillnad från laxen är öringen mindre benägen att lämna kusten. Leken sker under hösten då fisken vandrar upp i älvar, åar och vattendrag.
Coregonus sp
Sik
Sik är en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar. Däremot är sikarnas kött mindre fett och färgen är med några få undantag alltid vitt. Rommen används till kaviar. Bästa fångstperiod är mars-september. Idag fångas sik främst med garn, ryssjor och krok. Berömt är sikfisket i Vättern och håvfångad sik i Kukulaforsen i Torne älv. Båda är riktiga turistattraktioner!
Sik är en sötvattenfisk som förekommer i hela Östersjöområdet samt i insjöar i Norden. I Sverige och Finland återfinns sex arter naturligt. Vättern har två eller möjligen alltjämt tre arter (sand- och älvsik samt kanske storsik),
Sikarna har silverfärgade fjäll och gråa fenor. Mellan rygg- och stjärtfenan har den även en fettfena som förekommer hos laxfiskarna. Sikens huvud och mun är liten i förhållande till resten av dess kropp. En liten sik kan påminna om en siklöja. Underkäkens spets skjuter inte fram om överkäken. Tänder förekommer vanligtvis på mellankäksbenen och tungan.
De olika nordiska sikarterna är mycket lika varandra till utseendet och till kroppsformen. De olika sikformernas tillväxthastighet, storlek och livslängd varierar beroende på typ och plats. De största sikarna är älvsiken, som kan bli 60 cm och väga upp till 8 kg, och storsiken, som kan bli 50 cm och väga upp till 8,5 kg.
Perca Fluviatilis
Abborre
Den gröna abborren är lätt att känna igen. De mörka banden som pryder sidorna samt de röda buk- och analfenorna är karaktäristiska. Buken är gul-vit. Färgen skiftar beroende på i vilket vatten abborren lever, de kan vara ljust gröna eller nästan svarta. Ryggfenorna är mycket vassa och lätta att sticka sig på. Fjällen på abborren är skarpa och ganska svåra att få bort. Abborren kan nå en vikt av 4,7 kg och bli 51 cm lång. Normalt blir den sällan över 0,5 kg i våra vatten och honan blir större än hannen.
Abborren finns i våra insjöar och i det bräckta vattnet i östersjökustens skärgård. Abborren blir stor i näringsrika sjöar men kan i sura och näringsfattiga vatten bilda täta bestånd av småvuxna ”tusenbröder”.
Leken sker på våren och då samlas abborrarna på grunt vatten där honorna lägger ett långt klibbigt band av rom bland vegetationen.
Som liten är abborren en stimfisk men äldre och större exemplar lever oftast ensamma. Köttet är magert. Abborren smakar som bäst när den väger under ett kilo. Många äter abborren ”byxad”, ett bra sätt att filea all fisk som då får en byxliknande form och bli helt benfri! Abborren kan i rätter ersätta både sjötunga och andra plattfiskar. Bästa säsong är höst och vinter.
Esox Lucius
Gädda
Gäddan har en långsmal kropp med ryggfenan placerad långt ned mot stjärten och ett stort huvud med en väldig mun fylld av vassa tänder. Det är en kropp byggd för att jaga. Fisken är gulgrön med mörkare rygg och ljusare fläckar längs sidorna. Färgen varierar beroende på ålder, arv och var gäddan lever.
Gäddan är en rovfisk och lever nästan uteslutande av annan fisk, inte sällan av andra gäddor. Som regel står den väl gömd och lurpassar på sitt byte och gör ett häftigt utfall när bytet är tillräckligt nära. Under våren leker gäddan på grunt vatten, gärna på översvämmad mark. Man kan då se gäddfenor på ”landbacken”. Rommen är klibbig och kläcks efter ca 2 veckor. Ynglen har klibbkörtlar och sitter fästade vid vattenväxter medan de lever av gulesäcken tills de måste börja fånga byten. Gäddan är en betydande matfisk som smakar bäst vid 1-2,5 kilos vikt.
Gäddan kan väga upp till 34 kg och bli 1,5 m lång. Honorna blir betydligt större än hannarna. Vanligtvis ligger vikten på 1-4 kg i våra vatten.
Gäddan förekommer över hela landet i sjöar, åar och vid kusterna, undantaget för fjälltrakterna. Den håller gärna till i vassruggar och på grunt vatten invid stränderna. Även om den förekommer i varmare vatten uppsöker den gärna de svalaste delarna av våra sjöar under sommaren.
Lota lota
Lake
Lake är en god vit matfisk med ett fastare kött. Konsistensen är lik havskattens kött. Lake är därför utmärkt att grilla, steka eller ugnsbaka.
Laken är en sötvattensfisk med skäggtöm under hakan. Den känns igen på sin långsträckta kropp och relativt breda huvud. Laken har en skäggtöm under hakan precis som torsken, men räknas numera till lakefamiljen. Den har två ryggfenor, en främre kortare och en långsträckt bakre ryggfena. Färgen är grå- eller brunsvart på ryggen med ljusare, fläckiga sidor. Huden känns som läder men är täckt av små fjäll. Laken kan bli upp till 1,2 m lång och väga 24 kg. Vanligtvis ligger vikten på 0,5-1,5 kg i våra vatten.
Fisken som är den enda lakearten i Europa, förekommer i insjöar och vattendrag i hela Sverige samt utmed östersjökusten.
Laken är en kallvattenfisk som trivs i djupa, kalla och syrerika sjöar. Fisken äter mest under den kalla perioden av året och om sommaren är den aktiv under natten. Under december-mars leker den och är hos oss en utpräglad säsongsfisk som endast förekommer i fiskdiskarna under vinterhalvåret.
Pacifastacus
Signalkräfta
Signalkräftan är en sötvattenslevande kräftart som kan liknas vid en liten hummer. Färgen är mörkt blågrön eller närmare svart, beroende av omgivningen. I tumgreppet på de kraftiga klorna har den en tydlig vit fläck, därav namnet signalkräfta. Fram till 1960 fanns endast flodkräftan i våra vatten, framför allt i landets södra och mellersta delar. Bestånden av flodkräfta decimerades genom kräftpest som infördes i Sverige i början av 1900-talet. Sedan 1969 har signalkräfta planterats ut i flera vatten för att öka på kräftbeståndet.
Kräftor trivs på fasta bottnar och steniga stränder. De gräver gärna gångar på 0,5-3 meters djup. Kräftor äter bl a småkryp, mask, fiskyngel samt levande och döda växter. De ligger gärna gömda under dagen men blir aktiva när mörkret faller på. Kräftdjur har alla ett yttre skelett och när de växer måste de byta till ett större skal.
Nyömsade kräftor är mjuka och kan varken försvara sig eller jaga byten och ligger därför gömda tills skalet har hårdnat. Kräftor parar sig när vattentemperaturen på hösten börjar närma sig 10°C. Honorna bär på ägg under buken i 8-9 månader och ynglen kläcks under maj-juli. Svensk matkultur inbjuder ofta till nykokta dilldoftande kräftor men kräftstjärtar kan också gratineras eller grillas, användas i sallader, soppor mm. Kräftor blir vid kokning röda, flodkräftan får en kraftig röd färg medan signalkräftan blir något blekröd.
Samtliga bilder är från: Skandinaviens fiskar: målade efter lefvande exemplar och ritade på sten av Wilhelm von Wright, utgiven 1837